Yvonne

4 mars 2009 23:02

Va upprörd jag blir! Du ska inte behöva säga något... Jag vet att alla sörjer olika, men just därför måste man vara lyhörd...
Om du bodde häromkring hade jag hjälpt dig, både med att ordna mat, handla och bara finnas till hands... Får du inte hjälp av din man, så sök hjälp på annat håll. Någon väninna, granne, vad som helst. För du måste få tid att vila och att sörja. Ta gärna kontakt med en diakon eller liknande. Det är skönt att bara få prata av sig... Det tar tid...
Kramar

Mellis

5 mars 2009 06:14

Jag känner igen det där så väl från när min mamma gick bort. Maken fattade inte varför jag inte kunde ta mig för med något eller varför jag brände maten på grillen. Alla som förlorar någon borde erbjudas samtal, tycker jag. Det är inte så lätt att be någon om hjälp, iaf tyckte jag det var svårt att ta sig i kragen. Men jag tror också att man måste få prata och älta. Du får gärna maila mig och bolla lite om du vill. mellantjejen@passagen.se KRAM

MissC

5 mars 2009 10:18

Det finns undantag jag vet... Men det verkar vara ett drag hos det flesta män detta med empati och förståelse!! De tänker på sig själva först å främst. Så kan det låta här hemma också.. -Jag vet inte. Jag är ialla fall inte hungrig. Men nu är det ju så att är man en familj, ja då finns det andra som har behov som skall uppfyllas.

Du måste ju få sörja och din man ska låta dig göra det. Prata med honom, tala om vad du känner och hur du upplever allt nu. Ibland kan det hjälpa att man visar sig lite å sårbar. de har lättare å förstå då. De är ju inte lika självtänkande som vi ;)

Kram på dig!

D.H

5 mars 2009 10:32

Vännen....vad ska man säga ,
oohh dessa män ,det är väl lite kulturellt också,sorg och tiden efteråt,sorgen försvinner ju inte på tre dagar precis.
Ta tid på dej gräv ner dej i minnen och lev på makaroner o korv,blir maken hungrig så blir han.
Kram

stort och smått

5 mars 2009 11:32

Vad ledsen jag blir för din skull. Hoppas att det bara är att han bara inte tänker sig för... annars är det ju jättetaskigt. Men han kanske inte vet hur han ska bete sig? Det är svårt att stå bredvid någon som har sorg, tycker jag. Men att avlasta dig borde ju inte vara svårt!
Ge honom en spark där bak och laga mat bara till dig själv och barnen!
Kram